Vår historia

Sveriges Körförbunds rötter går tillbaka till tiden kring förra sekelskiftet, då landets körsångare började organisera sig i regionala och rikstäckande organisationer.

Manskörerna bildade redan 1909 Svenska Sångarförbundet, och 1925 bildades Sveriges Körförbund i syfte att företräda den blandade körsången. Den 1 juli 1997 gick de båda förbunden samman, under det tillfälliga namnet Sveriges Körförbund – Svenska Sångarförbundet. Fr o m 1 juli 1999 var benämningen Riksförbundet Svensk körsång. Vid förbundsmötet i oktober 2005 beslöts att byta namn på förbundet till Sveriges Körförbund. 

Ur avhandlingen Svensk körklang av David Lundblad,  University of the Arts Helsinki 2019:

Vid rikssångfesten den 7 juni 1925 instiftades Sveriges körförbund. Det var ett hundratal representanter samlade i Kungl. Musikaliska Akademiens festsal som enhälligt beslutade om ett nytt förbund. Man var även eniga om hur den nya verksamheten skulle utformas:

Riksförbundet bör sätta som sitt främsta mål att inom folkets bredare lager verka för en högre sångkultur, byggd på den blandade körens grund, i första hand genom anordnande av utbildningskunder för körledare samt vidtagande av åtgärder för utgivande av god och billig sånglitteratur för de blandade körerna.

Riksförbundet skall vara fullständigt neutralt i politiskt och religiöst avseende, samt icke lägga något som helst band på sina underavdelningar i dessa eller andra frågor.

Riksförbundet skall utgöra en förenande länk mellan anslutna körsällskap och förbund samt efter förmåga bistå dem i deras arbete.

En interimsstyrelse tillsattes och bestod av följande personer:

Excellensen Rickard Sandler, pastor primarius Nils Widner, ingenjör Gabriel Granér, musikdirektör Emil Carelius, järnvägstjänsteman Ernst Strand, rektor Waldemar Dahlgren, kantor Ernst Lönngren, arkitekt P. Österlund, musikdirektör Sven Lizell och börsdirektör Kurt Belfrage.

Värt att notera är den mycket brokiga skara av yrkesgrupper representerade i styrelsen, där det endast finns tre representanter med högre musikalisk skolning.

Ett medlemskap i förbundet kostade 25 öre per sångare för körer anslutna till lokalt förbund och 75 öre för direktanslutna medlemmar.42 Interimsstyrelsen fick i uppdrag att snarast möjligt formera sig och inleda den nya verksamheten.

I januari 1926 höll detta konstituerande möte och till ordförande valdes statsminister Rickard Sandler. Styrelsens första uppgift kom att bli att planera en ny stor sångarfest år 1927.

Redan vid bildandet av Sveriges körförbund år 1925 var man väl medveten om bristen av utbildade dirigenter.

 ”Det finns inga dåliga körer, det finns endast dåliga dirigenter.” Detta har yttrats av så många att dess egentliga ursprung är höljt i dunkel. Och visst är det en oskriven sanning att en god dirigent eller körledare kan uträtta underverk med tämligen oskolade röster, medan en sämre dirigent inte kommer att lyckas om så hela kören består av skolade sångare.

 Körförbundet såg därför som en av sina främsta uppgifter att anordna kurser för körledare. Detta ansågs till och med så viktigt att man fick statligt stöd för kurserna, så att ett stipendium kunde utdelas till de dirigenter som deltog. Det första året omfattade kursen två veckor och leddes av Sven Lizell; till sin hjälp hade han Hilding Rosenberg som lärare i musik- och harmonilära. De skulle snart upptäcka att två veckor var en alldeles för kort tid, och man beslöt att förlägga kursen till tre år. Deltagarna samlades således två veckor varje år i tre års tid. Även detta skulle bli problematiskt då det var svårt att samla alla deltagarna tre år i rad, varför man till sist beslöt att genomföra kurser om två veckor två år i rad. Studenterna skulle efter avslutade två veckor åka hem och förfina sina tekniker, för att återkomma till två nya veckor påföljande år. Detta var ett mycket viktigt initiativ som skulle komma att påverka körsången en lång tid framöver.

 Vad fordrades då av en god kördirigent? Sven Lizell svarar:

En folkkördirigent bör om möjligt vara en god sångare, eller åtminstone väl studerad på tonbildningens och sångfraseringens område. Dessutom bör han vara förtrogen med svenska språkets rätta uttal, kunna deklamera en dikt eller förstå hur den skall deklameras, och såsom förutsättning härför förstå att sätta sig in i diktens stämning och finna de rätta skiftningarna vid dess framsägande. Rent musikaliskt måste han vara förtrogen med pianospelet och med harmoniens viktigaste lagar samt även vara hemma i musikens sats och formlära. En dirigent bör vara så förtrogen på dessa områden, att han har förmåga att taga reda på och i sången framhäva de olika motiven samt ha förståelse för när ordet bör ha företrädesrätt framför musiken och tvärtom. Att han därjämte även måste ha vissa pedagogiska anlag är självklart. En kör ha bra litet gagn av en ledare, som endast kan tala om att kören låter fult och sjunger illa. Han måste veta, hur dessa fel skola avhjälpas. En folkkördirigent måste slutligen också vara ett stycke människokännare – ha förståelse för de olika individerna i kören. Kunskaper, bildning och älskvärt uppträdande är här som alltid, då det gäller att handleda människor på ett auktoritativt sätt, en oundgänglig förutsättning.

Lizell sammanfattar i det här citatet mycket av det som kom att genomsyra såväl körpedagogiken som den svenska körens utveckling under de kommande decennierna. Kravet att en körledare skall kunna fostra sin kör i såväl tonbildning som musiklära, kopplat till en högre förståelse och respekt för det svenska språkets diktion och uttal, har haft stor inverkan på körsångens utveckling i Sverige.

Undervisningen vid de nyss nämnda kurserna var mycket omfattande och tiden ägnades i huvudsak åt:

• Kördirigering
• Tonbildning
• Musiklära med tonträffning
• Liturgiska anvisningar för högmässobruk
• Instudering av körsången
• Praktiska körövningar, med kör.